Tappar ju lite tron på nyckelpigheten

Man tappar ju lite tron på nyckelpigheten när varelser med vingar visar osäkerhet inför att ta sig över ett hål. 😳🐞

Livet är på kul

"Livet är på kul", säger jag.
"Nä. Livet är inte på kul", säger 5-åringen.
Jag utgår från att 5-åringen har fel.

Länge leve den fria marknaden! Och länge leve småföretagandet!

 Gällande artikeln Pär Svärdson: "Jag tycker oerhört illa om det här" på Ehandel.se.

Som liten företagare som inte kan prisdumpa ser jag ett sådant agerade från leverantören (då de kräver att återförsäljaren tar ut ett högre pris för produkterna) som respektfullt gentemot andra återförsäljare, man vårdar absolut sina kundrelationer och sitt varumärke.

Att kräva en sund prissättning av sina återförsäljare borde inte betraktas som ett hot mot den fria marknadens konkurrenskraft, istället är det just när stora företag (prisdumparna) och stora institutioner får för stort utrymme på marknaden som den sunda konkurrensen sätts ur spel. Sund konkurrens existerar enbart mellan mindre företag, och stora institutioner (hit räknas även större företag) kommer alltid att vara ett hot mot en sund och möjlighetsskapande fri marknad.

Länge leve den fria marknaden! Och länge leve småföretagandet! ;)

Externhandel & e-handel

Är inte tanken om lagstiftning och kontroll av externhandelsetableringar och dess konsekvenser för lokal handel och transportkonsekvenser lika absurd som en tanke om lagstiftning och kontroll av e-handel och distanshandel på grund av dess påverkan på lokal handel, fysisk handel och transportkonsekvenser?

Och logiken bakom ett sådan resonemang ligger i tanken att man inte kan börja lagstifta och försöka hindra utvecklingen varje gång det kommer nya rationell sätt för försäljning av varor och tjänster.

Snart 35 år. Är jag vuxen?

Jag:
- "Mamma, kände du dig vuxen när du var 35?"
Mamma:
- "Då hade jag varit vuxen länge."
- "Är jag vuxen?"
- "Du borde va."

(Jag anar en osäkerhet i hennes ord.)

En fjäril flög förbi

Ilskan mot målvakten, som tydligen tar för lång tid på sig, tilltar. Själv missade jag allt ståhej när jag tog mig tid att titta på den söta fjärilen som flög förbi...

Stadio Artemio Franchi - Curva Ferrovia, Florens.

Jag dömer människor

Jag dömer människor utifrån hur de agerar i vardagen, hur de bemöter sina medmänniskor. Inte utifrån deras politiska värderingar eller hur de röstar i valet. Kärlek till er alla! <3

Friedrich Nietzsche och Jonathan Haidts om livets mening

Jonathan Haidt och Friedrich Nietzsche om varför livet är värt att leva

I den här artikeln kommer jag att diskutera Jonathan Haidts och Friedrich Nietzsches olika sätt att försvara en livsbejakande inställning till livet. Diskussionen utgår från böckerna The Happiness Hypothesis (Haidt 2006) och Den glada vetenskapen (Nietzsche 2011).

Jonathan Haidt om varför livet är värt att leva

Haidt (2006) lägger fram vetenskapliga observationer som pekar på att välmående och mening i livet är något människan tycks finnas då deras liv innehåller:

• Positiva sociala relationer
• Dygder/Förhållningsregler att rätta sig efter för att leva det goda livet
• Känslan av att vara en del av något större – tro/helighet/magi (utan att behöva tro på Gud)
• Meningsbärande strukturer som upprätthålls av ovanstående punkter

Haidt sammanfattar med att påpeka att livet inte har en objektiv mening, utan även en subjektiv mening. Som art påverkas människan av inre objektiva processer i vår kropp, men dessa objektiva processer påverkas av yttre subjektiva processer (Haidt 2006:219).

“It is worth striving to get the right relationships between yourself and others, between yourself and your work, and between yourself and something larger than yourself. If you get these relationships right, a sense of purpose and meaning will emerge.” (Haidt 2006:239)

Positiva sociala relationer

Having strong social relationships strengthen the immune system, extends life (more than does quitting smoking), speeds recovery from surgery, and reduces the risk of depression and anxiety disorder. (Haidt 2006:133)

Enligt Haidt påvisar vetenskapen att människan är en ultrasocial art, som trivs allra bäst om vi har starka sociala relationer som innebär kärlek och närhet individer emellan (Haidt 2006:114, 131, 219). Haidt menar att man kan se att människan är full av känslor som gör att vi mår bra av att älska, ha vänner, hjälpa varandra, dela med oss, och på andra sätt flätas samman med andra människor (Haidt 2006:134).

Meningsskapande

En annan viktiga aspekt som påverkar människans välmående är att skapa sammanhållande livshistorier och en sammanhängande mening i vardagen (Haidt 2006:142-143, 148). Forskning har visa på att denna mening i vardagen skapas i sociala relationer och av individuell erfarenhet, påpekar Haidt (2006:151) 

 

Dygd – Skapa förhållningsregler för det goda livet

I mycket litteratur talas även om att leva ett dygdigt liv är att leva ett meningsfullt liv. Haidt instämmer i att dygder gör människan lyckligare (2006:158). Frågan är dock vad som är en dygd? Haidt påpekar dock att man funnit tecken på att det inte är sanna dygder i sig som är målet att efterleva, utan det viktiga är att man själv har en känsla av vad som är ett dygdigt liv, och när man lever upp till denna subjektiva dygd blir man lyckligare (Haidt 2006: 158, 171).

Cultivating the appearance of virtue will make you successfully, and therefore happy, regardless of your true character. (Haidt: 2006:158)

Helighet/Tro med eller utan Gud

“...my research on the moral emotions has led me to conclude that the human mind simply does perceive divinity and sacredness, whether or not God exists.” (Haidt 2006:184) “/.../ Even atheists have intimations of sacredness, particularly when in love or in nature. We just don't infer that God caused those feelings.” (Haidt 2006:193)

Att ha en upplevelse eller tro på att något större än oss själv är en del av våra liv påverkar, enligt Haidt (2006:196) också vår välmående genom att framkalla varma och behagliga känslor. Detta fungerar som vägledande i våra liv och får oss att välja att bli bättre personer.

Denna tro på något högre, utan att blanda in Gud, är vad jag tror många, i vardagsspråk, i Sverige, kallar ”magiskt” – nu menar jag inte någon form av magiskt som i trolldom, utan en känsla av något speciellt och behagfull upplevelse.

Haidt påpekar dock att religion är väldigt bra på att skapa sammanhang i vardagen (2006:229).

Sysselsättning/Arbete

Ytterligare en aspekt som Haidt framhåller är att mycket pekar på att människan, och andra däggdjur, tycks ha ett behov att få saker att hända (Haidt 2006:220). Arbete blir ett sätt att utmana oss själva och uppleva känslan av att vara en del av något större, och är utmaningen i arbetet tillräckligt stor, samtidig som den är möjlig att utföra kan vi hamna i ett stadium av flow¹, som ger oss känslan positiva varma känslor när det kopplas till meningsbärande strukturer (Haidt 2006:222, 224) – någon som uppstår när individens meningsstrukturer är i harmoni med omgivningens meningsstrukturer (Haidt 2006:225). Vikten av att jobb, eller sysselsättning, för att skapa tillfredsställelse i vardagen, är även något som Paul Thagaard påpekar i sin bok The Brain and the Meaning of Life (2012:158).

Sammanfattningsvis stödjer Haidt idén om att livet är värt att leva genom att vi själv skapar individuella meningar i harmoni med hur vi som art är konstruerade på att reagerar på olika stimuli.

Friedrich Nietzsche om varför livet är värt att leva

Likt Haidt påpekar även Nietzsche att människan i sin natur drivs av att leva, han talar om att vår instinkt att "göra det som gynnar det mänskliga släktets bestånd" (Nietzsche 2011:13), men samtidigt har vi utvecklat ett behov av att förstå varför vi existerar (2011:16). Nietzsche ser hos människan en djurisk drivkraft, en vilja leva, och anser att vi bör bejaka denna viljan att leva:

"Det gör mig lycklig att se att människorna absolut inte vill tänka tanken på döden! Jag skulle gärna vilja ge mitt bidrag till att göra tanken på livet ännu hundrafalt mer värd att tänka för dem." (Nietzsche 2011:181)

Samtidigt sätter Nietzsche det individuella subjektiva meningsskapandet i fokus. Det är vi som människor som skapar det vi värdesätter:

"Vad som än har ett värde i denna vår nuvarande värld, äger inte detta värde i sig självt, i enlighet med sin natur -- naturen är alltid utan värde -- utan det har man en gång givit, skänkt åt det, och vi var dessa givande och skänkande! Först vi har skapat den värld som angår människan!" (Nietzsche 2011:199)

Människans drifter och förnuft

I Nietzsches syn är dock människan framförallt en art som drivs av sina drifter och nödvändigheter (2011:120) och han menar på att i de ”bästa ögonblick pausar” vårt förnuft." (2011:18).

Den stora fienden för att människan ska kunna leva ett lyckligt och lättsamt liv är vårt förnuft, han hävdar att moralpredikarna gör det ”värdefullaste värdelöst." (Nietzsche 2011:191). Som moralpredikare pekar han ut både kristendomen och samhällsstrukturer som försöker undertrycka och förminska människans förmåga till att känna glädje (2011:28, 38, 127). Nietzsche menar alltså att individuell mening och omgivningens/samhällets mening skiljer sig åt.

Individuell mening

"Det finns en annan värld kvar att upptäcks -- och fler än en! Stig ombord på skeppen, filosofer!" (Nietzsche 2011:188)

Nietzsche har ett starkt fokus på att mening skapas individuellt, man ska ”skapa en egen sol” åt sig själv och måla sin egen lycka på väggen (2011:65, 188, 211) och menar på att det inte finns några objektiva syften (2011:120). Ett viktig del för att kunna skapa denna mening är att försöka att undvika att dras med i samhällstrender och det som ens ”epok tycker är viktigast”, och istället leva efter sina egna mål (2011:228).

Världen blir inte vackrare än vad vi själva gör den (Nietzsche 2011:179) och vi bör, om möjligheten finns, välj att njuta så mycket som möjligt (Nietzsche 2011:203).

Likt Haidt påpekar även Nietzsche att vad som är en dygd är upp till var och en, och att leva upp till dygder skänker lycka (Nietzsche 2011:163).

Sammanfattningsvis tycks Nietzsche påstå att livet får sin mening av att bejaka vår arts, vår mänskliga, natur. Vi ska omfamna vår individuella intressen och akta oss för att låta andra styra våra val i livet, men samtidigt ska vi vara goda människor genom att bland annat bespara andra människor skamkänslor när de väljer att gå sin egen väg (Nietzsche 2011:175).

Egna reflektioner kring livets mening

Själv skulle jag, för tillfället, påstå mig vara en anhängare av att mycket som idag anses vara objektivt meningsfullt i det stora hela ofta faller platt om man tittar utanför kulturen man lever, tiden man lever och till och med området man arbetar med. Det finns en känsla av att det som eftersträvas ofta blir absurt i jämförelse med mycket annat. Dock ställer jag mig i både Nietzsches och Haidts led och menar på att vi trots allt kan finna individuella meningar i livet, men att finna mening i det som samhället erbjuder kan många gånger kännas tomt. Många gånger tycker jag se mig just denna individuella mening. Alla har, det som Nietzsche talar om, nödvändigheter som måste uppfyllas för att upprätthålla livet (vilket jag, likt Nietzsche, påstår handlar om att det en drift alla arter har – att främja artens bestånd), men sedan fyller många sin vardag med att göra saker som kan tyckas absurda eller meningslösa i andras ögon, men i utförarens ögon skapar intresset/sysselsättningen en röd tråd genom livet.

Drift att upprätthålls vilja leva drivs, och här ansluter jag mig till Haidt och neuropsykologin, av kroppens reaktioner på olika stimuli som främjar välmående, och motiverar oss att handla på ett sådant sätt som driver viljan att leva.

Vi tycks även i mina ögon, precis som Haidt och Nietzsche talar om, använda oss av olika dygder som får vägleda oss och våra handlingar i, dessa dygder kommer både från samhället, men även från individens egna resonemang. 

 

Något jag många gånger också ser, vilket även Haidt påtalar, är vikten av att sysselsättning, där även den enklaste formen av sysselsättning kan skapa en mer meningsfylld vardag än om man är helt utan sysselsättning.

Mina tankar, för tillfället, kan sammanfattas som att:

A. Yttre meningsskapande processer:

1. Som art har vi en drift att främja artens bestånd – vilket leder till en livsdrift.

2. Neuropsykologiska processer främjar vår vilja att leva och göra val som främjar överlevnad.

B. Individuella meningsskapande processer:

3. Samhällsstrukturer som skapar gemensamma ”objektiva meningar” skapar ett urval av meningsfulla val för individen.

4. Individen har möjlighet att välja olika vägar att gå för att fylla sitt liv med meningsfulla handlingar.

5. Handlingarnas mening skapas i mötet mellan samhällsstrukturer (det utrymme som samhället ger individen till att få möjlighet att delta på ett produktivt och reproduktiv sätt), och individen erkännande av dessa meningsbärande samhällsstrukturer.

Diskussion om en objektiv mening med livet

Jag anser att det inte är möjligt att livet har en objektiv mening så tillvida att man inte ansluter sig till en etablerad trosföreställning och erkänner den som ett slutgiltigt svar. Men även inom trosföreställningar finns lika åsikter som göra att även åsikter där går isär. Det verkar tyda på att det finns stora skillnader att hitta en objektiv mening.

Det närmsta en objektiv föreställning jag anser oss komma just nu, är att människan och övriga arter, tycks ha en vilja att överleva och reproducera sig. Men att det finns en mening med reproduktion utanför artens egna intresse verkar inte finnas. Objektivitet tycks med andra ord också vara en subjektiv upplevelse. Och vetenskapen verkar inte kunna ge direkta svar på vad som är meningsfullt i objektiv mening för individen, utan visar framförallt hur människan påverkas av olika stimuli, dock visar sig dessa stimuli vara beroende på både kulturell och individuell kontext.

Jag anser ansluter mig alltså till en idé om att livet inte har en objektiv mening, då mening tycks förändras av kulturella och individuella sammanhang. Vill vi kalla något en objektiv mening med livet, måste vi dra en gräns för hur långt denna mening ska sträcka sig. Ska den gälla universum? Ska den gälla Jorden? Ska den gälla hela mänskligheten? Ska den gälla under en viss tidpunkt, för en viss kultur? Frågor som jag inte kan svara på.

Fotnot

1 . Ett stadium som uppnås då en utmaning ligger väldigt nära gränsen för ens förmåga att klara av en uppgift, och man uppslukas av uppgiften (Haidt 2006:95).

Referenslista

Haidt, Jonathan. (2006). The happiness hypothesis: finding modern truth in ancient wisdom. New York: Basic Books

Nietzsche, Friedrich (2011). Den glada vetenskapen. [Ny utg.] Göteborg: Korpen

Thagard, Paul. (2012[2010]). The brain and the meaning of life. Princeton, N.J.: Princeton University Press

#sunglasses #solglasögon #style #stil #architecture #arkitektur #accessoarer #accessories #mode #fashion

Every third year I find a pair of sunglasses that fits my perfectly shaped head. How to choose clothes and accessories reminds a lot about classical architectural theory, it's hard to add something to a perfect shape without affecting the aesthetic balance and harmony.

#sunglasses #solglasögon #style #stil #architecture #arkitektur #accessoarer #accessories #mode #fashion

Tjäna pengar på mening med livet

Som akademiker är jag nu stolt över mina 15 högskolepoäng i Meningen med livet.
Som entreprenör ska jag nu undersöka möjligheten att tjäna pengar på meningen med livet.

Albert Camus och existentialismen

Albert Camus och existentialismen

I den här artikeln kommer jag att diskutera boken Myten om Sisyfos av Albert Camus (1947) och existentialism utifrån artikeln Existentialism (Cromwell 2010).

Jag kommer att börja med att definiera existentialism, för att sedan fördjupa mig i Myten om Sisyfos (Camus 1947).

Albert Camus är en av de filosofer som brukar klassificeras som existentialist trots att han själv, likt flera andra filosofer och författare som räknas till existentialismen, förkastade etiketten existentialist (Cromwell 2010).

Vad är existentialism?

I artikeln Existentialism (Cromwell 2010) belyses olika filosofiska drag, tankar, som brukar definieras som existentialism. Det som brukar kallas existentialismen, och de som brukar kallas existentialister, hitta man både inom filosofin och inom den litterära världen (Cromwell 2010).

Existentialismen hade sin storhetstid i Europa under 1940- och 1950-talet, och en del hävdar att det framförallt bör ses som en kulturell rörelse som tillhör det förgångna, och inte klassificeras som en filosofisk genre (Cromwell 2010).

Huvuddragen i existentialismen belyser framförallt kopplingen mellan människan och världen, och hur förhållandet mellan människan upplevelser av sin omgivning, och de objektiva sanningar som världen kan tyckas stå för, är relaterade. Istället för att se objektiva meningar och värden pekar existentialismen på att det finns ett dialektiskt förhållande mellan världen och människan. Människan kan enligt existentialismen inte studeras som ett enskilt objekt, utan måste studeras som en del av sin omgivning. Samtidigt anses människan inte heller vara enbart en produkt av sin omgivning, utan kan även som individ reflektera över sin egen situation och göra egna valt och ta egna beslut (Cromwell 2010). Den objektiva världen (den fysiska omgivningen) och kultur påverkar individens möjligheter, men fortfarande anses individen ändå kunna kunna ta sig friheter inom dessa ramar. Existentialismen erkänner den objektiva och kulturella världen och dess inflytande på individen, men påpekar att människan, om den ska förstås, så måste den förstås som en individ med ett eget reflekterande medvetande, som leder till att individen tar egna beslut och agerar därefter. En viktig aspekt är alltså den spänning som uppstår mellan individen och världen, alltså vad som händer när dessa två möts.

Mötet, och de krockar, som uppstår mellan världen/kulturen och individen, leder till individens självuppfattning, att individen blir självmedveten. Detta möte skapar frågan om vad det betyder att vara jag (Cromwell 2010), och här finner vi en huvudfråga för existentialismen, vad är det som gör mig till mig? När individen tydliggörs på ett sådant sätt uppstår, inom existentialismen, även frågor kring vad som är av betydelse för individen för att känna sig som en individ. Alltså frågor om den individuella meningen med ens egen existens, ”Vad är jag i det stora hela?”, ”Vad definierar mig som individ?” (Cromwell 2010).

Existentialisterna menar på att dess frågor inte kan besvaras av objektiv vetenskap, djuriska drifter eller universella beteendemönster, utan att denna mening skapas av individen själv genom medvetenhet, reflektion och val. En viktig aspekt inom existentialismen är att identitet och individuell mening inte enbart skapas av naturen eller kulturen (Cromwell 2010).

Förutom identitet är det även människans individuella värderingar som är viktiga för existentialismen. Dessa värderingar blir extraviktiga om man diskuterar livets mening. För en existentialist blir autenticitet en viktig fråga. För att individens värderingar ska vara autentiska kan de inte enbart utgå från kulturella värderingar, utan individen måste själv ha engagerat sig i och fullt ut tagit ställning och stå för dessa värderingar. Autenticitet infinner sig först då individen själv engagerat sig i värdefrågan, och för att finna en mening med livet krävs att man autentiskt värderar något (Cromwell 2010). Dessa värderingar är individuella, och därmed blir även livets mening en individuell värdefråga.

Sammanfattat är följande drag viktiga inom existentialismen:

• Dialektiskt förhållande mellan individen och världen
• Individens möjlighet till egna val och beslut
• Individens egna reflektioner och värderingar
• Individens identitet och autenticitet
• Individens självmedvetenhet
• Jaget, självmedvetenheten och individens egna val står i centrum för existentialismen

Albert Camus och 'Myten om Sisyfos'

”Det typiska för den absurda människan består i misstron mot tingens djupare mening.” (Camus 1947:86)

I boken Myten om Sisyfos (Camus 1947) diskuterar Albert Camus, det han ser som livets absurditeter och hur människan bör hantera dessa absurditeter (Camus 1947:9). I centrum står individens upplevelser av världen och individens val mellan livet och döden (Camus 1947:11-12).

Camus betonar även människans ambivalens inför att vilja förstå världen, samtidigt som det verkar finnas ett behov av enkla förklaringsmodeller:

”Människan känner sig hemma i en värld som hon kan förklara, om också på svaga grunder. Däremot blir hon en främling i tillvaron, om den plötsligt berövas alla illusioner och hållpunkter.” (Camus 1947:12)

Denna vilja att förstå livet utmynnar både i vetenskap och religion. Mycket vetenskap framstår som tidsfördriv. Till exempel exemplifierar Camus med påståendet om att engagera sig i frågor såsom ”om världen har tre dimensioner, om tanken har nio eller tolv kategorier”, enbart slutar som en form mänskligt tidsfördriv. (Camus 1947:9)

Det är, enligt Camus, dessa förklaringsmodeller av verkligheten som vi använder oss av och förståelsen för hur oviktiga dessa förklaringar är för våra vardagliga liv som skapar känslan av att livet är absurt (Camus 1947:12). Det absurda uppstår för att människan söker förklaringar utan att hitta dem. Eller som Camus s vackert uttrycker det:

”Det absurda uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad.” (Camus 1947:36)

Camus påpekar även att ”[g]ällde det att skriva det enda viktiga avsnitt av den mänskliga tankens historia, skulle det handla om den ånger och den vanmakt som tänkandet alltid utmynnar i.” (Camus 1947:26). Camus anser att tänkandet och självreflektion framförallt har negativa konsekvenser, det underminerar oss (Camus 1947:11).

Det är i detta möte mellan individen och världen som det absurda uppstår. Det absurda är inte människan och inte världen, utan det absurda visar sig när dessa två möts (Camus 1947:29, 39), å andra sidan krävs människan och medvetandet för att känslan av det absurda ska existera. Det absurda existerar enbart fram till vi dör (Camus 1947:40, 66).

Camus menar dock inte att livet inte är värt att leva. Istället talar han om något som jag upplever som att han uppmanar till att omfamna livets absurditet. ”[L]ivet låter sig levas bättre ju mindre mening det har” (Camus 1947:65). Det är revolten mot döden som ”ger livet dess värde” (Camus 1947:67).

Värdet i livet kommer alltså genom att välja att leva trots livets absurditet. Camus förtydligar även genom att förklara att, att omfamna livets absurditet och ess meningslöshet även innebär att avstå från att anamma en värdeskala:

”Tron på en mening med livet förutsätter alltid en värdeskala, ett val; jag måste föredra någonting framför någonting annat. /.../ Tron på det absurda innebär /.../ det rakt motsatta.” (Camus 1947:73)

Livet är alltså meningslöst och absurt, och det enda som ger livet ett värde är att omfamna det absurda och göra revolt mot döden genom att välja att leva. Människan har en vilja att hålla fast vid livet (Camus 1947:14), och då bör vi, enligt Camus, lika gärna välja att leva fullt ut. Det är i denna revolt mot döden som individen finner sin frihet och kan leva fullt ut (Camus 1947:75).

Camus har även e individfokuserad syn på livet. Han påpekar att ”människan är sitt eget mål. Och sitt enda mål. Om hon vill vara något, så är det i detta liv.” (Camus 1947:103). Han upphöjer den absurda människan genom att tillägga att ”[d]en absurda och gudlösa världen befolkas av människor, som tänker klart och inte hoppas längre” (Camus 1947:107). Han lägger till de hoppfulla orden att ”upptäckten av livets absurditet ger människan anledning att hänsynslöst slunga sig in i livet” (Camus 1947:134) och avrundar med att säga ”Lyckan och absurditeten är barn av samma jord. De är oskiljaktiga.” (Camus 1947:140)

Camus menar alltså att det är genom att omfamna livets absurditeter som vi finner livets sanna värde, skapar möjlighet att tänka klart och uppnår lycka.

Diskussion

Utifrån den generella definitionen kan jag förstå att Camus hamnar inom genren existentialism, men samtidigt upplever jag det som att Camus har ett bredare spektrum i sitt resonemang än enbart en diskussion kring individens självmedvetenhet och reflektion.

Camus diskuterar, likt existentialismen, mötet mellan individen och världen. Camus menar på att det är i detta möte, i länken, mellan individen och världen som det absurda uppstår. Detta dialektiska förhållande mellan världen och individen tycks vara den största likheter mellan Camus och existentialismen. Även individens egen självmedvetenhet och reflektioner är en viktig del i Myten om Sisyfos (1947), vilket också är en viktig del inom existentialismen.

Existentialismen tycks ha en starkare betoning på det individuell meningsskapandet, medan Camus menar på att det inte finns någon mening. Även värden diskuteras av såväl Camus som existentialismen, men Camus betonar en att den sanna absurda människan inte tillägnar sig några värden. Camus talar även om individens egna ”spontana” bidrag och möjligheten till att uppnå en individuell frihet (Camus 1947:74, 98), något om också syns inom existentialismen.

Jag kan inte säga att det är helt fel att definiera Camus som existentialism, men jag kan även förstå att han motsatte sig en sådan etikett då hans diskussion i Myten om Sisyfos (1947) är mer mångbottnad än så. Själv skulle jag nog inte sätta etiketten existentialist på Camus utifrån det jag läst i Myten om Sisyfos, just för att jag inte känner att det finns en stark betoning på individen och individens subjektiva upplevelse av världen, vilket jag känner att existentialismen har. Individen tycks ha en något underordnad roll i Myten om Sisyfos. Hos Camus får såväl val som värden och individuell autenticitet få stå undan för absurditeten i allt.

Referenslista

Camus, Albert (1947). Myten om Sisyfos. Stockholm: Bonnier
Köp boken: Bokbörsen

Crowell, Steven (2010). Existentialism. The Stanford Encyclopedia of Philosophy. (Winter 2010 Edition).

http://plato.stanford.edu/entries/existentialism/ [Hämtad 2014-04-21]

Livets mening och de filosofiska pessimisterna Ciorans och Schopenhauer

”Not to be born is undoubtly the best plan of all. Unfourtunately it is within no one's reach.” (Cioran 1973:212)

De båda författarna och filosoferna Arthur Schopenhauer och E. M Cioran räknas ofta till pessimisterna när man talar om filosofer som diskuterar livets mening. Frågan är dock om det kanske ändå ligger några sanningar i det säger?

De tycks till stora delar stirra på det de upplever som negativa detaljerna på livet och upphöja dessa till livets byggstenar. Alla kommer att lida, alla kommer att bli gamla, alla kommer att förfalla, livet kommer att göra ont. Att detta lidande är del av vardagen tydliggör de, men jag tycker att det fattas en nyansering och en diskussion kring vad det som gör livet njutbart.

”Evil is just what is positive; it makes its own existence felt. /.../ It is good which is negative; in other words, happiness ans satisfaction always imply some desire fullfilled, some state of pain brought to an end.” (Schopenhauer 1851:45)

Både Schopenhauer och Cioran belyser hur åldrandet i slutändan försvagar människan och att vi inte har något att se framemot mer att lida. Ju mer liv vi väljer, alltså ju längre liv vi lever, desto mer lidande kommer vi att utsättas för, och meningslösheten blir med tiden alltmer uppenbar för oss. Det som i ungdomen såg ut som en möjlighet, livet, tappar till slut sin magi och vår ensamhet kommer att göra oss medvetna om vår egen meningslöshet (Cioran 1973:9 ; Schopenhauer 1851:46-47).

”As the years pass, the number of those we can communicate with diminishes. When there is no longer anyone to talk to, at last we will be as we were before stooping to a name.” (Cioran 1973:9)

I bådas ögon är livet bara ett långt lidande som börjar när vi föds och slutar när vi dör. I Schopenhauer ögon är livet straff som vi får uthärda:

”If you want a safe compass to guide you through life, and to banish all doubt as to the right way of looking at it, you cannot do better than accustom yourself to regard this world as a penitentiry, a sort of a penal colony.” (Schopenhauer 1851:53)

Cioran tycks hålla med om att livet bara är en börda, du är en arbetsmyra som mår bäst av att inte tänka, för det finns ingen annan mening än att utföra ett arbete, att handla:

”When I happen to be busy, I never give a moment's thought to the 'meaning' of antyhing, particulary of whatever it is I am doing. A proof that the secret of everything is in action and not in abstention, the fatal cause of consciousness.” (Cioran 1973:45)

Jag skulle gissa på att deras texter är ett koncentrat av författarnas idéer, men att de båda filosoferna säkerligen själv såg positiva aspekter med livet, men att dessa aspekter kanske inta var en del av den period då dessa texter skrevs.

De fokuserar framförallt på varför vi från början över huvud taget föddes. Det är en fråga som vi nog inte får svar på, och istället för att söka svar på den frågan kan det tyckas vettigare att fråga sig hur vi kan skapa ett meningsfullt liv nu när vi ändå existerar.

Jag skulle säga att det absolut finns sanningar i Schopenhauers och Ciorans reflektioner – det finns mycket som kan tyckas vara meningslöshet och lidande, men det är viktigt att beakta att människor trots allt väljer att se mening i sina liv och njuter av livet. Jag skulle nog säga att varken lycka eller lidande är det som utgör största delen av mångas liv, utan istället är det känslan av att vara tillfredsställd (being content) utan att varken känna lycka eller olycka som är en viktig aspekt att diskutera om man vill veta vad som gör livet drägligt för de flesta.

Till diskussionen kring meningen med livet tycker jag att deras reflektioner tillför mycket genom att på djupet diskutera de ”negativ” aspekterna av livet.

Referenslista

Cioran, E, M. (1973[2012]). The Trouble of Being Born. New York: Arcade Publishing

Köp boken: Adlibris | Bokus 

Schopenhauer, Arthur. (1851) On the Suffering of the World. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 45-54). New York: Oxford University Press.

Köp boken: Adlibris | Bokus | CDON

Mina glansdagar är i nuet och i framtiden

Jag har aldrig lyckats blicka tillbaka på min ungdoms glansdagar. Mina glansdagar har alltid varit i nuet och i framtiden.

Är frågan om livets mening en meningslös fråga?

Inledning

E. D. Klemke (Klemke 2008a:2) sammanfattar frågan om livet mening i tre beståndsdelar (fritt översatt):

1. Varför existerar universum? Varför existerar någonting istället för ingenting? Finns det en plan med universum?
2. Varför existerar människosläktet? Existerar människosläktet på grund av något särskilt ändamål? Och vad är i så fall detta ändamål?
3. Varför existerar jag? Finns jag till för något särskilt ändamål? Om det är så, hur tar jag reda på vad detta ändamål är? Och om det inte finns något särskilt ändamål för min existens, på vilket sätt har då livet något värde?

På dessa frågor söker vi svar, och finner svar, genom (Klemke 2008a:3):

1. Ett teistiskt förhållningssätt. Alltså baserat på tro/religiösa åskådningar.
2. Ett icketeistiskt förhållningssätt. T ex genom ”vetenskap”/naturvetenskap.
3. Eller genom att ifrågasätta om frågan om livet mening ens är värd att ställa.

I den här artikeln kommer jag att diskutera hur filosoferna A. J. Ayer, Kurt Baier, E. D. Klemke och Thomas Nagel har angripit frågan kring livets mening.

A. J. Ayer om frågan om livets mening

Filosofen A. J. Ayer menar på att frågan om livet, om vår existens, har en mening, är en fråga som aldrig kan nå ett slutgiltigt svar, om vi utkräver att svaret ska innehålla ett slutgiltigt ändamål.

Han menar även att om vi antar att det finns en högre makt, en skapare, som skapat oss för ett ändamål, så finns det ett slutgiltigt mål för oss, men samtidigt kvarstår frågan om vad skaparens mening med detta mål är. Vårt liv kan i ett sådant fall säga sig ha fått en mening, men det är inte vår mening, utan skaparens mening (Ayer 1947:200).

Även om vi förklarar vårt varande och vår mening med en högre makts mål, så skjuter vi bara frågan om meningen med livet, och uppkomsten av vår existens, ett steg längre bort. Vi kanske har svaret på vår existens, men istället uppstår frågan om skaparens existens (Ayer 1947:200) – Alltså, ”Varför finns skaparen?”, ”Vad är den slutgiltiga meningen med skaparens existens?”. Istället för att söka en slutgiltigt mening med våra liv måste vi söka en subjektiva meningarna med livet, inte ett slutgiltigt mål, utan ett mål/mening i våra egna liv (Ayer 1947:199).

Sammanfattat tycker A. J Ayer att det är onödigt att ställa sig frågan om livet har en slutgiltigt mening, om vad som är det slutgiltiga ändamål, då det detta är en fråga som aldrig kan få ett slutgiltigt svar. Men han menar inte att livet i sig är meningslöst, en subjektiv mening som varierar för var och en av oss (Ayer 1947:201).

Kurt Baier om frågan om livets mening

Kurt Baier menar på att det går att kombinera tro och vetenskap. Det ena utesluter inte det andra, utan de kan till och med kompletterar varandra (Baier 1957:84). Han menar också på att livet kan ha en subjektiv mening även om en objektiv slutgiltig mening inte skulle finnas (Baier 1957:109).

I Baiers diskussion kring meningen med livet menar han på att vetenskapen ger precisa svar på små delar av universum, medan tro ger vaga svar på universum i sin helhet. Han skiljer på hur och varför-frågan och påpekar att vetenskap ”can at best tell us how things are or have come about, but never why.” (Baier 1957:85) Baier skiljer på rationella förklaringar (model-understanding/ explanation) och irrationella förklaringar (unvexed understanding/explanation). Vilka båda har sin plats som förklaringsmodeller. De irrationella förklaringar erbjuder i sig ”fullständiga” förklaringar till vår existens (Baier 1957:90-93), medan de rationella kan förklara naturens verkliga funktioner och händelseförlopp.

Baier menar även på att vi aldrig kommer att kunna hitta något slutgiltig svar på meningen med livet genom vetenskapen, men samtidigt innebär det inte att vi måste har en trosuppfattning för att få ett svar på frågan. Han pekar på att trots frånvaro av trosuppfattningar och tron på ett slutgiltigt ändamål för vår existens kan våra liv vara meningsfulla. Och för att kunna bedöma det vad som är meningsfullt i våra liv, måste vi använda oss av en måttstock som är världslig, alltså en måttstock baseras på hur det vanliga mänskliga livet ter sig (Baier 1957:101, 108-109).

Baier avrundar sitt argument med att säga:

”My main conlusion /.../ is that acceptance of the scientific world picture provides no reason for saying that life is meaningless, but on the contrary every reason for saying that there are many lives which are meaningful and significant.” (Baier 1957:111)

Sammanfattat menar Baier att mening kan ta flera skepnader, och är något som var och en skapar i sitt eget liv.

E. D. Klemke om frågan om livets mening

E. D. Klemke vänder sig mot dem som anser att det krävs en slutgiltig mening, ett slutgiltigt ändamål, för att livet ska vara meningsfullt (Klemke 2008b:188-189). Han pekar på att det är möjligt att finna mening i livet även om man inte tror på något gudomligt eller någon högre/gudomlig slutgiltig mening (Klemke 2008b:191).

I Klemkes mening så betalar den som behöver en trosuppfattning för att finna meningen med livet ett alltför stort pris, och han menar på att ha själv vill söka efter meningen med livet utan sådana hoppfulla illusioner och accepterar insikten om att han kanske inte ens kommer att finna meningen med livet (Klemke 2008b:191).

Klemke omfamnar tanken om att det inte krävs någon objektiv slutgiltig mening med våra liv, utan anser att livet ändå kan vara värt att leva i en subjektiv mening. Denna ståndpunkt är han väldigt tydlig med och säger:

”It is true that life has no objective meaning. Let us face it once and for all. But from this it does not follow that life is not worthwhile, for it can still be subjectively meaningfull. /.../ An objective meaning – that is, one which is inherent within the universe or dependent upon external agencies – would, frankly, leave me cold. It would not be mine. /.../ I, for one, am glad that the universe has no meaning, for thereby is man all the more glorious.” (Klemke 2008b:193)

Sammanfattat menar Klemke att en eventuell frånvaro av en objektiv slutgiltig mening inte berövar oss från möjligheten att leva ett värdefullt liv (Klemke 2008b:194)

Thomas Nagel om frågan om livets mening

Thomas Nagel menar på att meningen med livet inte kan förklaras av någon objektiv utomstående förklaring (t ex en högre makt/något gudomligt). Nagel pekar på att om man begär att något ska förklaras av en objektiv mening kommer man att hamna i en oändlig loop, där man hela tiden behöver en ny förklaring för varje förklaring man har – om man förklarar livets uppkomst med hjälp av Gud, så kvarstår frågan om varför Gud finns, förklarar man Guds existens med något annat måste sedan detta ”andras” existens förklaras. Han menar på att livets mening måste sökas inom livets gränser, mellan vår födelse och vår döden (Nagel 1971:143-144). Nagel menar även på att oavsett om vi skulle finna en utomstående objektiv mening är frågan vad denna kunskap skulle leda till (Nagel 1971:147). Som ett tankeexperiment exemplifierar han detta med att fråga om hur vi skulle reagerar om vi fick veta att enda anledningen till vår existens var att tjäna som föda för andra varelser som äter människokött.

(Det finns många intressanta filmer och böcker som kretsar kring detta ämne. En roman, som även blivit filmatiserad, som presenterar tankegången där människor faktiskt accepterar sitt oundvikliga öde som organdonatorer, vilket även leder till döden, är Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro (2006). Filmen är från 2010 och går under samma namn.)

Frågan han ställer oss är om en sådan vetskap om den slutgiltiga meningen verkligen skulle stilla vårt sökande efterlivets mening?

I Nagels mening kan till och med frågan om livets mening vara en icke-fråga, han menar på att vi måste fråga oss om vår existens verkligen är ett problem, och om vi måste ha ett svar på det (Nagel 1971:151).

Sammanfattat tycks Nagel förespråka tanken om att en slutgiltig objektiv mening är meningslös att söka efter. Men om vi måste finna en mening med livet så bör vi söka efter den i våra dagliga liv.

Diskussion gällande Living Without Appeal

Vad priset, som den som behöver en trosuppfattning, betalar är något oklart i texten Living Without Appeal: An Affirmative Philosophy of Life (Klemke 2008b). Dock kan jag tänka mig att han menar på att dessa trosuppfattningar han kallar illusioner är flyktiga stöttepelare, som istället förstärkare individen snarare försvagar individen. Ett exempel jag själv brukar använda mig av är texten Fotspår i sanden (Suomen Ev.Lut kirkko 2014). Kort sagt är Fotspår i sanden en dikt som berättar historien om en person som ser tillbaka på sitt liv. Vägen genom livet symboliseras av sanden, och i sanden finns det två fotspår – personens och Guds fotspår, sida vid sida. Det personen upptäcker är att under de svåraste och ensammaste delarna av livet finns det bara ett par fotspår i sanden. Personen säger till Gud ”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.”
Då svarar Gud, ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.”

Detta är en vacker historia som jag anser innehåller mycket värme och kärlek. Även som icke-troende kan jag få rysningar av att berätta den för andra. Mitt tillägg till historien är dock att den pekar mycket på hur tron kan försvaga individen genom att istället för att uppmuntra människor att jobba och försöka lösa sina problem i sina ensamma och svåra stunder, förlitar man sig istället på att Gud bär en genom dem. Detta leder i sin tur att man aldrig lär sig att hantera svårigheter. Man förblir okunnig i hur man ska hantera svåra stunder i tron om att Gud löser problemen.
 

Slutdiskussion

Jag anser själv inte att ett slutgiltigt svar på meningen med livet är nödvändigt. Frågan kan i sin allomfattande betydelse vara meningslös att ställa. Trots det ställer många människor sig frågan om vad meningen med livet är (något även Klemke påpekar [Klemke2008a:1-2]). Detta gör att frågan ändå blir aktuell och meningsfull att resonera kring.

Jag ställer mig alltså bakom idén om att frågan är meninglös att ställa om vi söker ett slutgiltigt objektivt svar på frågan. Dock anser jag att frågan har ett värde, då den ändå ställs av många personer. Vilket inte minst visar sig i olika trosuppfattningar och religioner som faktiskt erbjuder svar på frågan om livets mening. Det finns alltså ett intresse att hos människan om att förstå varför vi lever som vi gör, varför vi kämpar för att uppnå ett visst mål. Detta är dock svar som jag anser att vi kan finna många svar på i livet, utan att våra val och handlingar ska leda till ett slutgiltigt mål. Meningen i våra handlingar baseras mycket på vår omgivning och pragmatiskt agerande utifrån de samhällsstruktur vi lever i. Jag ställer mig alltså bakom idén om att mening finns att söka i vardagen och att föreställningen om mening är en subjektiv upplevelse. 
 

Inte minst måste man beakta att fråga om vad som är meningsfullt genomsyrar de mest vardagliga beslut (Klemke 2008a:2), utan att frågan alltid är direkt påtaglig. Subjektiva idéer om vad som är meningsfullt tycks styra våra beslut och våra handlingar. Meningen kan till exempel ligga vårt val av arbeta – här ligger meningen i det vi uppnår med vårt arbete. Mening kan dock även ligga i det vi väljer att göra på vår fritid (i detta sammanhang får vårt arbete spela rollen som ett medel för att uppnå våra mål – de mål man anser vara meningsfulla att kämpa för). 
 

Jag skulle därför vilja säga att jag tycker att samtliga dessa fyra filosofer angriper frågan om livets mening på intressanta och rimliga sätt. Klemke är dock väldigt tydlig i sin personliga övertygelse, och jag kan tycka att han har ett väldigt individualistiskt perspektiv när han talar om viljan att ha en mening som är hans (Klemke 2008b:193). Här saknar jag resonemang om människan som ett socialt djur, och tankar kring hur vi kan finna mening i att ta hand om våra kära. De gånger då vi är beredda att ge upp våra ”egna drömmar” för att till exempel ta hand om ett sjukt barn eller annan närstående. Å andra sidan kan en ett sådan agerande givetvis kopplas till idé om att våra individuella prioriteringar förändras, och därmed även vår syn på vad som är meningsfullt.

Referenslista

Ayer, A. J. (1947). "The Claims of Philosophy" i Klemke, E. D. & Cahn, Steven M. (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press. S 199-202.

Baier, Kurt. (1957). "The Meaning of Life" i Klemke, E. D. & Cahn, Steven M. (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press. s 82-113.

Ishiguro, Kazuo (2006[2005]). Never let me go. [New ed.] London: Faber and Faber

Klemke, E. D. & Cahn, Steven M (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press

Klemke, E. D. (2008a). "Introduction. The Question of the Meaning of Life" i Klemke, E. D. & Cahn, Steven M. (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press. s 1-4.

Klemke, E. D. (2008b). "Living Without Appeal: An Affirmative Philosophy of Life" i Klemke, E. D. & Cahn, Steven M. (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press. s 184-195.

Nagel, Thomas. (1971). "The Absurd" i Klemke, E. D. & Cahn, Steven M. (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press. S 143-152.

Suomen Ev.Lut kirkko (2014-03-30). Fotspår i sanden.
http://www.evl.fi/svenska/skola/manesol/fotspar.htm [Hämtad: 2014-03-30]

Om Gud och livets mening

Om Guds existens var nödvändig för livets mening så skulle det implicera att om Gud inte fanns så skulle våra individuella liv vara meningslösa. Är detta rimligt?

Utgår vi från att Gud finns, och att många som tror på Gud anser att skapades för ett gudomligt ändamål (och enbart därför). Om alltså livets mening går ut på att leva i enlighet med Guds ord för att uppnå ett slutgiltigt mål som Gud satt upp för oss, då blir livet meningslöst om vi tar bor Gud och Guds plan från denna ekvation om livets mening.

Ur en troendes perspektiv är det alltså teoretiskt fullt rimligt att livet blir meningslöst om vi tar bort det enda som skapar en slutgiltig och meningsfull slutdestination. Jag tror dock att det är väldigt få som skulle komma till slutsatsen att livet är fullständigt meningslöst bara för att man börjat tvivla på Guds existens. Jag antar att de dels skulle fortsätta att söka efter Gud trots de motsägelser de tidigare mött, dels skulle man finna meningsfulla anledningar till att ta det moraliska ansvar man tidigare ansett sig ha inför sin omgivning. Dock bör an beakta att moraliskt ansvar inte är avhängigt om huruvida Gud existerar eller ej (Thagard 2012:14).

För en del skulle jag därför kunna tänka mig att inställningen att ”religion gives final and over-all /.../ explanations of the universe as a whole” (Baier 1957:84), till skillnad från vetenskapen som ger svar på universums ”mindre” frågor (Baier 1957:84).

Kurt Baier (1957:101) menar dock på att även om livet inte har en slutgiltig mening, så behöver det inte betyda att det levda livet behöver anses vara meningslöst.

Det som försvinner, om vi nu utgår från att Guds existens är en förutsättning för att etablera en mening med livet, är den objektiva meningen, möjligheten till den subjektiva meningen kvarstår dock (Klemke 2008:190).

Om Guds existens var tillräcklig för livets mening så skulle det implicera att Guds existens, i sig, skulle räcka för att våra individuella liv hade mening (även om de t. ex. enbart bestod av lidande och desperation). Är detta rimligt?

Om vi även här utgår från ett perspektiv av att vara troende, så är det teoretiskt möjligt att även ett liv fyllt av lidande och desperation kan vara meningsfullt. Det meningsfulla uppstår i det slutgiltiga målet, den slutgiltiga meningen (Quinn 1997:39). Meningen med livet finner man alltså i Guds existens (Klemke 2008:3).

Utan ett slutgiltigt mål kan man likt Leo Tolstoy (1905) fastna i ett resonemang där inget är meningsfullt. Tron på Guds plan, en slutgiltiga mening, kan därför vara ett sätt för en del att finna en mening och ett slut på alla frågor kring livets mening, med ändlöst antal svar som pekar på att allt i slutändan ändå är meningslöst. Guds existens ger den troende ett lättbegripligt mål och gör slut på ett planlöst liv (Swenson 1949:18).

Detta är givetvis något som det råder delade meningar om, och som Philip L. Quinn (1997:35-36) föreslår, kan man även se det som att människans liv är en heltäckande mening när man både har anammat en religiös mening (objektiv mening) och en individuell mening i vardagen (subjektiv mening). 

Tron på Gud kan sägas säkerställa meningen med livet.

Referenslista

Baier, Kurt. (1957) The Meaning of Life. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 82-113). New York: Oxford University Press.

Klemke, E. D. & Cahn, Steven M (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press

Swenson, David F. (1949) The Dignity of Human Life. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 17-26). New York: Oxford University Press.

Thagard, Paul. (2012[2010]). The brain and the meaning of life. Princeton, N.J.: Princeton University Press

Tolstoy, Leo. (1905) My Confession. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 7-16). New York: Oxford University Press.

Quinn, Philip L. (1997) The Meaning of Life According to Christianity. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 35-41). New York: Oxford University Press.

Hermeneutiken, kritik och möjligheter (Theory of Science for the Social Sciences [SIMM23] - Task 3)

Hermeneutiken handlar om vetskapen om att vi tolkar alla våra intryck – såväl i vardagen som inom vetenskapen. Den tidig hermeneutik handlade framförallt om hur man tolkade texter,och framförallt utvecklades av den tidiga västerländska hermeneutiken kring Bibeln och huruvida Bibeln skulle tolkas bokstavligt, om denna bokstavliga tolkning var korrekt, och huruvida Bibeln kunde tolkas utifrån olika perspektiv (Gadamer 2006:33-34).

Hermeneutiken hävdar att vår förståelse och vår tolkning av våra upplevelse dels är historiskt bunden då vi har olika historiska förståelseram (Gadamer 2006:33) (bland annat kan ett ords betydelse förändras över tid), dels att vi som individen har olika sätt att tolka våra intryck på (Chalmers 2013:5-6; Schueltz 1953:2-3). Generella koncept som försöker beskriva världen blir ”tomma ord” som på sin höjd beskriver en samling av liknande subjektiva mönster – likt Max Webers koncept ”ideltyp”, något som försöker beskriva verkligheten, men som i sin form mer påminner om ett utopiskt ideal (Gadamer 2006:38). Samtidigt kan man inom både vetenskap och konst se hur tidsandan påverkar vad man väljer att studera/skapa och hur man tolkar resultaten/konsten (Gadamer 2006:41-42).

Kritik mot hermeneutiken är bland annat att den inte har eller tillåter ett kritiskt ändamål (Gadamer 2006:49-50) och svårigheter att avgöra vad som är en korrekt tolkning.

Jag tycker själv att hermeneutiken sätter fingret på problem med vetenskap som försöker hävda att det finns objektiv fakta. Givetvis finns det fakta om är objektiv när man studerar världen. Exempel på sådan objektiv fakta är att människan behöver föda för att överleva, och att det hos idividen i de flesta fall finns en strävan efter att tillgodose dessa behov. Skillnaden ligger dock i hur vi väljer att bemöta dessa utmaningar, hur vi bemöter dem och hur vi rättfärdigar våra val av handlingar. Inom vissa ramar kan alltså mycket kunskap tänkas vara objektiv, men handlingarna kring det objektiva öppnar upp för tolkning. Vi vet att människan måste äta för att överleva, å andra sidan, när vi seren människa äta, vet vi inte om den äter för att den är hungrig (överlevnadsbehov), eller för att den enbart äter för att det är gott (njutning). Ytterligare en svårighet är hur långt man kan dra hermeneutikens ”logik” – om inget någonsin kan innehålla en kärna av sanning eller objektivitet, blir det svårt att korrigera ”problem”, då det som upplevs som problem av en part, kan upplevas som något gott av en annan part. 

Ett annat problem som hermeneutiken stöter på är även idén om att för att förstå något måste du har vissa referensramar/förståelseramar, samtidigt påverkar dessa referensramar vår förståelse (Chalmers 2013; Gadamer 2006:45, 48, 50)

Hermeneutikens ifrågasättande av det objektiva tolkandet ger oss dock möjligheten att, likt retoriken (Gadamer 2006:51), återge kunskap på ett sätt som mottagaren förstår utifrån dennes förståelseramar. Den tillför vetenskapen en förståelse om hur man kan förklara vetenskapen på ett för mottagaren betydelsefullt sätt.

Paul Ricouer

Några huvuddrag i Paul Ricouer hermeneutik är metoden för att hitta ett system förståelse mellan ett fenomen och subjektet (Gadamer 2006:52). Detta innebär att man dels måste förstå målet med en text, men även förstå de symboler som används.

Referenser

Chalmers, Alan F. (2013). What is this thing called science?. 4th ed. Maidenhead: Open University Press/McGraw-Hill Education

Gadamer, Hans-Georg. (2006). Classical and philosophical hermeneutics. Theory, culture & society, 23 (1), 29-56.

Gergen, Kenneth J. (1985). The social constructionist movement in modern psychology. American psychologist, 40 (3), 266-275.

Schuetz, Alfred. (1953). Common-Sense and Scientific Interpretation of Human Action. Philosophy and Phenomenological Research, 14, (1), 1-38.

Lyckan ur filosofiskt och neuropsykologiskt perspektiv

1. Varför är Jonathan Haidts diskussion kring det delade jaget/medvetandet (”the divided self/mind”) relevant för vårt välbefinnande?

En viktig anledning till att Haidts (2006) diskussion kring det delade jaget/medvetandet är att den tydliggör skillnaden mellan automatiska omedvetna processer och medvetna processer (Haidt 2006:13) som påverkar hur vi tar oss an vardagen, hur vi gör val och hur dessa val i sin tur påverkar vårt välmående. De automatiska processerna utgörs av omedvetna val och tankeprocesser som dels styr vårt agerande i olika situationer, men även hur vi reagerar på såväl negativa som positiva händelser.

Vill man lära sig att hantera olika upplevelser och inte låta motgångar slå ner en blir det därför viktigt att förstå att de automatiska omedvetna reaktionerna är något som man kan lära sig ta kontroll över. Dessa automatiska omedvetna processer är dock inget man enbart kan bestämma sig att ta kontroll över, utan det tar tid att ändra på dessa automatiska tankemönster och ersätta dem med nya tankemönster (Haidt 2006:35, 38).

Haidt påpekar att det forskning pekar på att deprimerade personer ofta har hamnat i negativ tankespiral där de automatiska tankeprocesserna gör det svårt att bryta den negativa spiralen och de negativa känslorna (Haidt 2006:38). Kunskap om att man aktivt, dock gradvis (Haidt 2006:43-44), kan lära sig påverka sin automatiska tankeprocesser är av vikt för ett ökat välbefinnande. Dessa tekniker för att lära sig tänka positivt är dock inget som enbart fungerar för deprimerade personer, utan kan lika väl var till hjälp för att stärka och öka välbefinnandet hos ickedeprimerade, och lägga grund för ett framtida säkert välbefinnande i såväl motgång som medgång. Detta är tanke som i allra högsta grad påminner om det stoiska och buddhistiska sättet att försöka förändra sig själv för att öka välbefinnandet.

Något jag själv upplever är att denna kunskap om kognitiv beteende inlärning, att lära sig tänka i nya banor, är relativt utbrett. Ofta kan man se citat från olika källor, såväl religiösa böcker som självhjälpsböcker. Ofta verkar dessa citat enbart användas för den kortsiktiga inställningen till hur livet är och det fattas kunskap om hur man verkligen jobbar med att förändra sina tankemönster på lång sikt. Kunskapen gällande hur man gradvis förändrar sina automatiska omedvetna tankemönster verkar avlägsen i de flesta fall. Det omedvetna och de känslorna som springer därur är, som Haidt (2006) exemplifierar det med, en bångstyrig elefant, och vårt medvetna är elefantryttaren som långsamt måste lära sig att styra elefanten (även om det automatiskt omedvetna/elefanten aldrig kommer att vara helt i det medvetnas/ryttarens grepp).

2. Förklara med hjälp av exempel från ditt eller dina bekantas liv vad som menas med ”the negativity bias”. Är det önskvärt för oss, som individer, att försöka att minska vår ”negativity bias”? Varför?

”Negativity bias” innebär att det är lättare att se nackdelar eller uppleva något som negativ än att se fördelar och uppleva något positivt. Enligt Haidt så regerar många människor omedvetet negativt eller ser nackdelar oftare än de reagerar positivt. De negativa känslorna påverkar oss också starkare än de positiva (2006:28), vilket i sin tur påverkar de val vi gör hur vi agerar. 

Min egen upplevelse av det stämmer överens med detta. Ser jag mig omkring bland vänner och bekanta ser jag oftare hur de väljer bort att försöka sig på något nytt eller ta tag i ett projekt de pratat om länge. När jag frågar om anledningen till att de inte ta tag i sin planer, är svaret ofta att det med osäkerhet i om man kommer att lyckas och man får många exempel på saker som kan gå fel. Ofta är det tryggheten i vardagen som håller dem tillbaka, framförallt den ekonomiska tryggheten och en tanke om att försöka leva upp till de levnadsideal som råder i samhället.

Att enbart försöka minska vår förmåga att se och låta negativa känslor styra vår handlande kan i vara av godo för vår välbefinnande då många säkert skulle våga ägna sig åt saker som skulle öka deras välbefinnande, men det finns i min mening troligen även en gräns för hur långt man bör gå för att förändra detta. Även om det skulle finnas en möjlighet för en enskild individ att i stor sett minimera sin förmåga att reagerar negativt, så finns det fortfarande stunder där den negativa ”magkänslan” är till nytta. Det finns bland annat personer jag mött som blivit lurade på alla sina tillgångar då de verkar ha en större förmåga att lita på andra och inte reagerar negativt sådant som en mer försiktig person skulle ha reagerat på. Å andra sidan finns det personer som klarar av att hantera en sådan situation väldigt bra, då de ändå fortsätter lunka fram med ett gott humör och en positiv inställning trots att de blivit av med sina tillgångar. Så det finns alltså även en personlig aspekt på det hela som bör vägas in, en gräns som nog mer kan anses vara ett filosofiskt problem än ett neuropsykologiskt Gränsen för var detta går kan troligtvis bland annat sökas i samhällsstrukturerna kring individen och de sociala möjligheter som ett positivt tänkande antingen skapar eller försvårar. Haidt kommenterar denna förmåga, gällande personer som har en mer positiv hållning:

”/.../ evidence shows that people who hold pervasive positive illusions about themselves, their abilities, and their future prospects are mentally healthier, happier, and better liked than people who lack such illusion.” (Haidt 2006:68)

Jag har även sett många exempel på personer, med vad som kanske skulle kunna kallas sociala handikapp, som möter många motgångar i sitt liv. Något som får andra att känna medlidande och tycka synd om personen. Samtidigt reagera personen själv inte långvarigt så starkt på dessa motgångar, utan reagerar negativt som de flesta andra skulle göra in en sådan situation, sedan kommer de snabbt över motgången och testar igen eller något nytt, med samma positiva inställning.

Jag har därför också börjat fundera kring om det är så att det negativa tänkandet är mer vanligt hos personer som har det för lätt för sig (här skulle jag nog räkna in de flesta människorna i de rika länderna), medan den som oftare och kontinuerligt möter motgångar ofta har en mer positiv attityd.

3. Vilka är de frivilliga aktiviteterna (”voluntary activities”) som enligt positiv psykologisk-forskning är nödvändig för att leva ett tillfredsställande/lyckligt liv? Finns det empiriskt stöd för tesen att pengar, makt, lyx och social status är nödvändiga för att kunna leva ett lyckligt liv?

3.1 Frivilliga aktiviteter

Haidt ger oss exempel på det som kallas Sheldon, Schkade & Seligman kallar ”happiness formula”, alltså lyckoformeln (Haidt 2006:91):

H = S + C + V

H = Lycka (Happiness)

S – Biologisk utgångspunkt (Setpoint)¹

C – Externa förhållande (Conditions)²

V – Frivilliga aktiviteter (Voluntary activities)

De frivilliga aktiviteterna (voluntary activities) är det som är lättast att styra över själv. Vilka de frivilliga aktiviteterna, som skapar tillfredsställelse/lycka är beroende på individens intressen och ambitioner. Något som Haidt pratar om är att de aktiviteter som visat sig skapa mest tillfredsställelse är kreativa aktiviteter som ligger nära vår förmåga att lyckas utföra dem, samtidigt som de ger oss en utmaning (Haidt 2006:95). 

Här vill jag även tillägga att kreativa aktiviteter inte behöver innebära det som många gånger, i vardaglig mening, ofta kopplar till kreativitet (såsom måla, skriva, fotografera etc), utan kreativitet bör även innefatta styrketräning, att bygga om och renovera bilar, att pressa sina egna gränser inom ett datorspel mm. Det gäller alltså att våga ägna sig åt något som intresserar en själv och inom det intresset kunna utvecklas – att hitta balansen mellan nöje och tillfredsställelse och lära sig något nytt (Haidt 2006:96-97). Här bör man även tänka på att vad som anses vara kreativt och utvecklande kan skilja sig från samhälle till samhälle, och hur livet ser ut i respektive rika och fattiga länder.

3.2 Pengar, makt, lyx och social status

Enligt Haidt visar forskning på att det enbart finns en liten effekt av pengar, makt, lyx och social status när det gäller att öka lycka:

”Wealth itself has only a small direct effect on happiness because it so effectively speeds up the hedonic treadmill. For example, as the level of wealth has doubled or tipled in the last fifty years in many industrialized nations, the level of happiness and satisfaction with life that people report have not changed, an depression has actually become more common.” (Haidt 2006:89)

Samtidigt visar forskning också att de som satsar på att bli rika, kända och eftersöker ökad social status är de som är mindre lyckliga och mindre välmående än dem som eftersträvar mindre materialistiska mål (Haidt 2006:95).

Däremot pekar forskning också på att man kan uppnå långvarig lycka genom att investera i rätt saker. Att spendera pengar rätt saker handlar dock inte enbart om att investera i en sak, utan även i allt välja bort att investera i vissa saker. Allt lära sig spendera pengar på något som kanske inte innebär status, men som istället innebär en närhet till vänner, släkt, mer tid med familjen etc. Att arbeta en timme mindre, kan ses som en investering av en timmes lön i något som ger mer tillfredsställelse. Förlusten du gör i pengar, är vinst i något annat.

Statuskonsumtion, alltså att t ex köpa en märkesvara gör dig kanske inte lyckligare i längden, medan en billigare vara av samma kvalité ger dig möjlighet att spara pengarna till saker som du har större behov av och därmed hjälper till att förstärka långsiktig lycka istället (Haidt 2006:99).

De investeringar som visat sig vara mest tillfredsställande och skapa med lycka, är de investeringar som har ett högre socialt värde, såsom resor och tid till familj och vänner. De sociala aspekterna bör utifrån dessa antagande beaktas när man väljer vad man investerar i. Här vill jag dock påpeka att även detta antagligen är flytande gränser som skiljer sig från individ till individ. Hur avgör man det sociala värdet i en investering? I vissa fall kan kanske statuskonsumtion vara ett bättre alternativ för att uppnå ett visst mål – alltså ha erbjuda ett högre socialt värde i längden – än att avsäga sig en timmes lön för att tillbringa den med vännerna. Den sociala helhetsaspekten är också viktig att ta med i beräkningen (detta är givetvis en diskussion som skulle kunna dras mycket längre, och här har jag valt att stanna vid en diskussion i grova drag). 

Noter

1 Medfödda egenskaper som ökar lyckokänslan.

2 Externa förhållande är bland annat oljud, kollektivt resande, brist på kontroll, skam (känslan av tillhörighet/acceptans), relationer (bra/dåliga) är några av dessa (Haidt 2006:92-94)

4. Vad är ett lyckligt liv ur stoiskt perspektiv? Varför håller Haidt helt med stoikerna (och buddhisterna) om att ”välbefinnandet kommer inifrån”? Är det några ”passioner” som du tycker är värt att följa trots stoikerna skulle fördöma dem? Motivera ditt svar.

Det lyckliga livet, ur ett stoiskt perspektiv, kommer ur att lära sig hantera de mot- och medgångar som livet för med sig. Enligt stoicismen kan vi inte undvika alla motgångar, men vi kan däremot lära oss att acceptera dessa motgångar och lära oss att hantera dem. Genom att inte dras med av känslostormar, utan istället styras av ett sunt resonerande skapar vi harmoni inom oss själva. Denna harmoni, eller lycka och frånvaro av olycka kommer alltså inifrån (Haidt 2006:82, 87). 

Haidt menar på att det ligger en sanning i detta påstående, att lycka kommer inifrån. Han vill dock tillägga lycka inte enbart kommer inifrån, utan även kan komma utifrån – från externa saker. Han påpekar även att huruvida man har möjlighet att påverka dessa externa saker kan ha med samhället och tiden man lever i, och att vi idag, i all fall i de rika länderna, har möjligheten att påverka de externa sakerna i högre grad än vad man hade under antiken. Alla externa ting ligger kanske inte lika långt utom räckhåll som de en gång gjorde.

Själv skulle jag säga, så långt som jag fördjupat mig i stoicismen just nu, säga att den största möjligheten i att skapa och styra sin egen lycka och tillfredsställelse, är likt stoikerna och buddhisterna påpekar, kommer inifrån – alltså beroende på den inställning man själv har till livet och hur man lär sig bemöta med- och motgångar. Dock håller jag med Haidt att även fokus externa saker kan hjälpa till att leda till ökad lycka, men framförallt tror jag att de saker som minskar olycka är de viktigaste aspekterna att fokusera på. Jag håller även med, som även forskning visat, att den största lyckan ofta ligger i hela resan mot ett mål, och inte i själva måluppfyllelsen (Haidt 2006:83-84). Lyckan, tillfredsställelsen och den meningsfyllda känslan verkar i mina ögon var som mest tydligt närvarande när en person har ett mål, något som vägleder en. Vad som vägleder en och anses vara viktigt och tillfredsställande anser jag vara beroende på hur samhället man lever i fungerar. 

Vägledande i förståelsen för vad som är meningsfyllt och tillfredsställande tror jag Maslows behovstrappa kan vare ett bra redskap på vägen. I ett samhälle där svält är vardag, kan tillfredsställelse tänkas uppnås genom att skaffa mat för dagen. I ett samhälle som Sverige kan dock andra behov tänkas behövas uppnås för skapa en meningsfylld vardag. Jag tror människan har ett visst behov av att aktivera sig, och det är i dessa aktiviteter, gärna i ett socialt umgänge, som vi finner mening. I Sverige har de flesta av oss inget behov av att tillsammans lösa tillgången till mat, därför behöver vi andra externa aktiviteter för att bli lyckliga.

Referenslista

Haidt, Jonathan. (2006). The happiness hypothesis: finding modern truth in ancientwisdom. New York: Basic Books