Om Gud och livets mening

Om Guds existens var nödvändig för livets mening så skulle det implicera att om Gud inte fanns så skulle våra individuella liv vara meningslösa. Är detta rimligt?

Utgår vi från att Gud finns, och att många som tror på Gud anser att skapades för ett gudomligt ändamål (och enbart därför). Om alltså livets mening går ut på att leva i enlighet med Guds ord för att uppnå ett slutgiltigt mål som Gud satt upp för oss, då blir livet meningslöst om vi tar bor Gud och Guds plan från denna ekvation om livets mening.

Ur en troendes perspektiv är det alltså teoretiskt fullt rimligt att livet blir meningslöst om vi tar bort det enda som skapar en slutgiltig och meningsfull slutdestination. Jag tror dock att det är väldigt få som skulle komma till slutsatsen att livet är fullständigt meningslöst bara för att man börjat tvivla på Guds existens. Jag antar att de dels skulle fortsätta att söka efter Gud trots de motsägelser de tidigare mött, dels skulle man finna meningsfulla anledningar till att ta det moraliska ansvar man tidigare ansett sig ha inför sin omgivning. Dock bör an beakta att moraliskt ansvar inte är avhängigt om huruvida Gud existerar eller ej (Thagard 2012:14).

För en del skulle jag därför kunna tänka mig att inställningen att ”religion gives final and over-all /.../ explanations of the universe as a whole” (Baier 1957:84), till skillnad från vetenskapen som ger svar på universums ”mindre” frågor (Baier 1957:84).

Kurt Baier (1957:101) menar dock på att även om livet inte har en slutgiltig mening, så behöver det inte betyda att det levda livet behöver anses vara meningslöst.

Det som försvinner, om vi nu utgår från att Guds existens är en förutsättning för att etablera en mening med livet, är den objektiva meningen, möjligheten till den subjektiva meningen kvarstår dock (Klemke 2008:190).

Om Guds existens var tillräcklig för livets mening så skulle det implicera att Guds existens, i sig, skulle räcka för att våra individuella liv hade mening (även om de t. ex. enbart bestod av lidande och desperation). Är detta rimligt?

Om vi även här utgår från ett perspektiv av att vara troende, så är det teoretiskt möjligt att även ett liv fyllt av lidande och desperation kan vara meningsfullt. Det meningsfulla uppstår i det slutgiltiga målet, den slutgiltiga meningen (Quinn 1997:39). Meningen med livet finner man alltså i Guds existens (Klemke 2008:3).

Utan ett slutgiltigt mål kan man likt Leo Tolstoy (1905) fastna i ett resonemang där inget är meningsfullt. Tron på Guds plan, en slutgiltiga mening, kan därför vara ett sätt för en del att finna en mening och ett slut på alla frågor kring livets mening, med ändlöst antal svar som pekar på att allt i slutändan ändå är meningslöst. Guds existens ger den troende ett lättbegripligt mål och gör slut på ett planlöst liv (Swenson 1949:18).

Detta är givetvis något som det råder delade meningar om, och som Philip L. Quinn (1997:35-36) föreslår, kan man även se det som att människans liv är en heltäckande mening när man både har anammat en religiös mening (objektiv mening) och en individuell mening i vardagen (subjektiv mening). 

Tron på Gud kan sägas säkerställa meningen med livet.

Referenslista

Baier, Kurt. (1957) The Meaning of Life. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 82-113). New York: Oxford University Press.

Klemke, E. D. & Cahn, Steven M (red.) (2008). The meaning of life: a reader. 3rd ed. New York: Oxford University Press

Swenson, David F. (1949) The Dignity of Human Life. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 17-26). New York: Oxford University Press.

Thagard, Paul. (2012[2010]). The brain and the meaning of life. Princeton, N.J.: Princeton University Press

Tolstoy, Leo. (1905) My Confession. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 7-16). New York: Oxford University Press.

Quinn, Philip L. (1997) The Meaning of Life According to Christianity. I: E. D. Klemke (red.) (2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 35-41). New York: Oxford University Press.