Recension: En reflektionsrecension av Känn ingen sorg (Håkan Hellström-filmen)

Eftersom jag är så jävla lat just nu så kommer jag inte att skriva en färdig recension av filmen Känn ingen sorg (Håkan Hellström-filmen). Observera att jag skriver ur ett sociologiskt perspektiv.

Efter en analys av Twitter- och Facebook-flöden står det ganska klart att Håkan Hellström-fansen älskar filmen, gråter till filmen, gråter av att tänka tillbaka på filmen, föreslå den som året film. Själv är jag inget Håkan Hellström-fan, förutom att jag fastande för första skivan och absolut anser honom vara en duktig artist.Jag ser inte alla referenser i filmen till Göteborg eller Håkans texter, även om jag känner igen en del ("Kom igen Lena"). Jag tvingas se filmen som en icke-Håkan-entusiast. För mig är det inget risktagande att se filmen, det finns inga höga förväntningar. Det blir inte som att läsa en bok och sen se filmen, med risk för att filmen inte är som boken. Det finns ingen risk att jag älskar filmen för att jag älskar allt Håkan gör, för jag älskar inte allt Håkan gör.

-----
Inget är unikt för denna film i recensionen! Den fångar mycket av svensk films brister...

Reflektionsrecension
Det är ju fruktansvärt trist att filmen inleds med en cover låt, Visa vid vindens ängar, även om det inte påverkar filmupplevelsen. Det påverkar enbart kopplingen mellan filmen och Håkan och triggar mitt kritiska sinne. Kanske är det jag som inte förstår något i den kopplingen, även om jag känner till att Håkan spelat in denna låt.

Lösa trådar
Det blir för många lösa sociala trådar för min del. Jag förstår inte varför Pål (huvudkaraktären) ska sjunga i kyrkan i inledningsscenen? Har han inte övat innan och insett att han inte klarar av att hantera publik?

I en scen ska vakterna som kasta ut Pål från en klubb. Jag kan inte förstå varför er de inte ber honom snällt att gå ut. Han verkar inte så berusad att han skulle vara våldsam.

I vissa scener vacklar Pål mellan att visa upp en person som ska vara full, en som inte är full och en person som bara saknar social kompetens. Han springer som om han vore nykter, pratar som om han vore nykter, men kaxar med personer på gatan som om han vore berusad eller saknar social kompetens. Jag ser inte berusningen, skådespeleriet övertygar mig inte.
När de går på klubb för att lyssna på musik visar de inte upp någon äkta känsla.

Jag mår helt enkelt dåligt av skådespeleriet.

Kattscenen! (Har du inte sett den kommer du att se den) Jag frågar mig varför? Reagerar men verkligen så när katten ligger där i fåtöljen. Min erfarenhet säger dock att katten flytt illa kvickt. Ännu konstigare blir det med katten senare.
När farfar slänger katten blir scenen mer ett skämt än att den fångar känslan av den ångest som borde vara närvarande hos publiken. De skrattar istället för att känna den ångest farfar hade känt om han bara vetat vad det var han slängde i soporna.

Filmen innehåller odjupt snack som ska ge sken av djup. Dialogerna faller platt. Det som sägs är inte alltid det viktiga. I verkliga situationer har i inte en putsad dialog, men i samband med att de inte lyckas skapa en närvarande känsla blir orden den viktiga ingressen för att skapa stämning. Dålig, dålig, dålig dialog. Massvis med osammanhängande standardrepliker utan djup eller känsla.

Det här är vad jag kallar vanligt svenskt filmskådespeleri. Jämfört med äktheten i filmen Äta sova dö, som förhoppningsvis satt en framtida eftersträvansvärd standard både inom skådespeleri och regi inom svensk film.

Filmen är full av övertydlighet. T ex i en scen när Lena misslyckas med att säga att hon älskar honom till Pål. Jag fattade det, men sen kom det fler bilder och ansiktuttryck som skulle bekräfta det jag redan visste. Ytterligare ett exempel är när telefonen ringer och han ska ha sex med Eva. Jag behöver inte se telefonen så många gånger, jag fattar! Och de behöver absolut inte ta upp telefonen och titta på den för att visa att de ignorerar att svara. Ljudet av telefonen är tillräcklig, att lägga ifrån sig telefonen är tillräckligt. Inte ta upp, titta, slänga bort, och sedan ytterligare en gång visa mig att telefonen ringer. Jag fattar!

Detta räknar jag som ett regifel.

Rysning! (= positivt)
Av någon anledning får jag en rysning första gången de sätter en ögonbindel på honom och han börjar slå på trummorna. Ändå upplever jag hela scenen som fånig. Det krävs mer bakgrund för att egentligen skapa stämning i den scenen.

Sammanfattat
Delar av publiken suckar och väntar ut tiden. Gissningsvis de som inte avgudar Håkan Hellström.
Filmen var helt enkelt för clownig för min smak!.

Rekommenderar jag dig att se den? Nej, inte om du inte är ett Håkan-fan. Dock verkar den vara värd pengarna för ett äkta Håkan-fan, är du det ska du se den (det har Twitter lärt mig). Men som filmintresserad säger jag totalnej till den.