”Not to be born is undoubtly the best plan of all. Unfourtunately it is within no one's reach.” (Cioran 1973:212)
De båda författarna
och filosoferna Arthur Schopenhauer och E. M Cioran räknas ofta till
pessimisterna när man talar om filosofer som diskuterar livets
mening. Frågan är dock om det kanske ändå ligger några sanningar
i det säger?
De tycks till stora
delar stirra på det de upplever som negativa detaljerna på livet
och upphöja dessa till livets byggstenar. Alla kommer att lida, alla
kommer att bli gamla, alla kommer att förfalla, livet kommer att
göra ont. Att detta lidande är del av vardagen tydliggör de, men
jag tycker att det fattas en nyansering och en diskussion kring vad
det som gör livet njutbart.
”Evil is just what is positive; it makes its own existence felt. /.../ It is good which is negative; in other words, happiness ans satisfaction always imply some desire fullfilled, some state of pain brought to an end.” (Schopenhauer 1851:45)
Både Schopenhauer och
Cioran belyser hur åldrandet i slutändan försvagar människan och
att vi inte har något att se framemot mer att lida. Ju mer liv vi
väljer, alltså ju längre liv vi lever, desto mer lidande kommer vi
att utsättas för, och meningslösheten blir med tiden alltmer
uppenbar för oss. Det som i ungdomen såg ut som en möjlighet,
livet, tappar till slut sin magi och vår ensamhet kommer att göra
oss medvetna om vår egen meningslöshet (Cioran 1973:9 ;
Schopenhauer 1851:46-47).
”As the years pass, the number of those we can communicate with diminishes. When there is no longer anyone to talk to, at last we will be as we were before stooping to a name.” (Cioran 1973:9)
I bådas ögon är
livet bara ett långt lidande som börjar när vi föds och slutar
när vi dör. I Schopenhauer ögon är livet straff som vi får
uthärda:
”If you want a safe compass to guide you through life, and to banish all doubt as to the right way of looking at it, you cannot do better than accustom yourself to regard this world as a penitentiry, a sort of a penal colony.” (Schopenhauer 1851:53)
Cioran tycks hålla med
om att livet bara är en börda, du är en arbetsmyra som mår bäst
av att inte tänka, för det finns ingen annan mening än att utföra
ett arbete, att handla:
”When I happen to be busy, I never give a moment's thought to the 'meaning' of antyhing, particulary of whatever it is I am doing. A proof that the secret of everything is in action and not in abstention, the fatal cause of consciousness.” (Cioran 1973:45)
Jag skulle gissa på
att deras texter är ett koncentrat av författarnas idéer, men att
de båda filosoferna säkerligen själv såg positiva aspekter med
livet, men att dessa aspekter kanske inta var en del av den period då
dessa texter skrevs.
De fokuserar
framförallt på varför vi från början över huvud taget föddes.
Det är en fråga som vi nog inte får svar på, och istället för
att söka svar på den frågan kan det tyckas vettigare att fråga
sig hur vi kan skapa ett meningsfullt liv nu när vi ändå
existerar.
Jag skulle säga att
det absolut finns sanningar i Schopenhauers och Ciorans reflektioner
– det finns mycket som kan tyckas vara meningslöshet och lidande,
men det är viktigt att beakta att människor trots allt väljer att
se mening i sina liv och njuter av livet. Jag skulle nog säga att
varken lycka eller lidande är det som utgör största delen av
mångas liv, utan istället är det känslan av att vara
tillfredsställd (being content) utan att varken känna lycka eller
olycka som är en viktig aspekt att diskutera om man vill veta vad
som gör livet drägligt för de flesta.
Till diskussionen kring
meningen med livet tycker jag att deras reflektioner tillför mycket
genom att på djupet diskutera de ”negativ” aspekterna av livet.
Referenslista
Cioran, E, M.
(1973[2012]). The Trouble of Being Born. New York: Arcade
Publishing
Schopenhauer, Arthur.
(1851) On the Suffering of the World. I: E. D. Klemke (red.)
(2008), The Meaning of Life: A Reader (s. 45-54). New York: Oxford
University Press.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar