Albert Camus och existentialismen

Albert Camus och existentialismen

I den här artikeln kommer jag att diskutera boken Myten om Sisyfos av Albert Camus (1947) och existentialism utifrån artikeln Existentialism (Cromwell 2010).

Jag kommer att börja med att definiera existentialism, för att sedan fördjupa mig i Myten om Sisyfos (Camus 1947).

Albert Camus är en av de filosofer som brukar klassificeras som existentialist trots att han själv, likt flera andra filosofer och författare som räknas till existentialismen, förkastade etiketten existentialist (Cromwell 2010).

Vad är existentialism?

I artikeln Existentialism (Cromwell 2010) belyses olika filosofiska drag, tankar, som brukar definieras som existentialism. Det som brukar kallas existentialismen, och de som brukar kallas existentialister, hitta man både inom filosofin och inom den litterära världen (Cromwell 2010).

Existentialismen hade sin storhetstid i Europa under 1940- och 1950-talet, och en del hävdar att det framförallt bör ses som en kulturell rörelse som tillhör det förgångna, och inte klassificeras som en filosofisk genre (Cromwell 2010).

Huvuddragen i existentialismen belyser framförallt kopplingen mellan människan och världen, och hur förhållandet mellan människan upplevelser av sin omgivning, och de objektiva sanningar som världen kan tyckas stå för, är relaterade. Istället för att se objektiva meningar och värden pekar existentialismen på att det finns ett dialektiskt förhållande mellan världen och människan. Människan kan enligt existentialismen inte studeras som ett enskilt objekt, utan måste studeras som en del av sin omgivning. Samtidigt anses människan inte heller vara enbart en produkt av sin omgivning, utan kan även som individ reflektera över sin egen situation och göra egna valt och ta egna beslut (Cromwell 2010). Den objektiva världen (den fysiska omgivningen) och kultur påverkar individens möjligheter, men fortfarande anses individen ändå kunna kunna ta sig friheter inom dessa ramar. Existentialismen erkänner den objektiva och kulturella världen och dess inflytande på individen, men påpekar att människan, om den ska förstås, så måste den förstås som en individ med ett eget reflekterande medvetande, som leder till att individen tar egna beslut och agerar därefter. En viktig aspekt är alltså den spänning som uppstår mellan individen och världen, alltså vad som händer när dessa två möts.

Mötet, och de krockar, som uppstår mellan världen/kulturen och individen, leder till individens självuppfattning, att individen blir självmedveten. Detta möte skapar frågan om vad det betyder att vara jag (Cromwell 2010), och här finner vi en huvudfråga för existentialismen, vad är det som gör mig till mig? När individen tydliggörs på ett sådant sätt uppstår, inom existentialismen, även frågor kring vad som är av betydelse för individen för att känna sig som en individ. Alltså frågor om den individuella meningen med ens egen existens, ”Vad är jag i det stora hela?”, ”Vad definierar mig som individ?” (Cromwell 2010).

Existentialisterna menar på att dess frågor inte kan besvaras av objektiv vetenskap, djuriska drifter eller universella beteendemönster, utan att denna mening skapas av individen själv genom medvetenhet, reflektion och val. En viktig aspekt inom existentialismen är att identitet och individuell mening inte enbart skapas av naturen eller kulturen (Cromwell 2010).

Förutom identitet är det även människans individuella värderingar som är viktiga för existentialismen. Dessa värderingar blir extraviktiga om man diskuterar livets mening. För en existentialist blir autenticitet en viktig fråga. För att individens värderingar ska vara autentiska kan de inte enbart utgå från kulturella värderingar, utan individen måste själv ha engagerat sig i och fullt ut tagit ställning och stå för dessa värderingar. Autenticitet infinner sig först då individen själv engagerat sig i värdefrågan, och för att finna en mening med livet krävs att man autentiskt värderar något (Cromwell 2010). Dessa värderingar är individuella, och därmed blir även livets mening en individuell värdefråga.

Sammanfattat är följande drag viktiga inom existentialismen:

• Dialektiskt förhållande mellan individen och världen
• Individens möjlighet till egna val och beslut
• Individens egna reflektioner och värderingar
• Individens identitet och autenticitet
• Individens självmedvetenhet
• Jaget, självmedvetenheten och individens egna val står i centrum för existentialismen

Albert Camus och 'Myten om Sisyfos'

”Det typiska för den absurda människan består i misstron mot tingens djupare mening.” (Camus 1947:86)

I boken Myten om Sisyfos (Camus 1947) diskuterar Albert Camus, det han ser som livets absurditeter och hur människan bör hantera dessa absurditeter (Camus 1947:9). I centrum står individens upplevelser av världen och individens val mellan livet och döden (Camus 1947:11-12).

Camus betonar även människans ambivalens inför att vilja förstå världen, samtidigt som det verkar finnas ett behov av enkla förklaringsmodeller:

”Människan känner sig hemma i en värld som hon kan förklara, om också på svaga grunder. Däremot blir hon en främling i tillvaron, om den plötsligt berövas alla illusioner och hållpunkter.” (Camus 1947:12)

Denna vilja att förstå livet utmynnar både i vetenskap och religion. Mycket vetenskap framstår som tidsfördriv. Till exempel exemplifierar Camus med påståendet om att engagera sig i frågor såsom ”om världen har tre dimensioner, om tanken har nio eller tolv kategorier”, enbart slutar som en form mänskligt tidsfördriv. (Camus 1947:9)

Det är, enligt Camus, dessa förklaringsmodeller av verkligheten som vi använder oss av och förståelsen för hur oviktiga dessa förklaringar är för våra vardagliga liv som skapar känslan av att livet är absurt (Camus 1947:12). Det absurda uppstår för att människan söker förklaringar utan att hitta dem. Eller som Camus s vackert uttrycker det:

”Det absurda uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad.” (Camus 1947:36)

Camus påpekar även att ”[g]ällde det att skriva det enda viktiga avsnitt av den mänskliga tankens historia, skulle det handla om den ånger och den vanmakt som tänkandet alltid utmynnar i.” (Camus 1947:26). Camus anser att tänkandet och självreflektion framförallt har negativa konsekvenser, det underminerar oss (Camus 1947:11).

Det är i detta möte mellan individen och världen som det absurda uppstår. Det absurda är inte människan och inte världen, utan det absurda visar sig när dessa två möts (Camus 1947:29, 39), å andra sidan krävs människan och medvetandet för att känslan av det absurda ska existera. Det absurda existerar enbart fram till vi dör (Camus 1947:40, 66).

Camus menar dock inte att livet inte är värt att leva. Istället talar han om något som jag upplever som att han uppmanar till att omfamna livets absurditet. ”[L]ivet låter sig levas bättre ju mindre mening det har” (Camus 1947:65). Det är revolten mot döden som ”ger livet dess värde” (Camus 1947:67).

Värdet i livet kommer alltså genom att välja att leva trots livets absurditet. Camus förtydligar även genom att förklara att, att omfamna livets absurditet och ess meningslöshet även innebär att avstå från att anamma en värdeskala:

”Tron på en mening med livet förutsätter alltid en värdeskala, ett val; jag måste föredra någonting framför någonting annat. /.../ Tron på det absurda innebär /.../ det rakt motsatta.” (Camus 1947:73)

Livet är alltså meningslöst och absurt, och det enda som ger livet ett värde är att omfamna det absurda och göra revolt mot döden genom att välja att leva. Människan har en vilja att hålla fast vid livet (Camus 1947:14), och då bör vi, enligt Camus, lika gärna välja att leva fullt ut. Det är i denna revolt mot döden som individen finner sin frihet och kan leva fullt ut (Camus 1947:75).

Camus har även e individfokuserad syn på livet. Han påpekar att ”människan är sitt eget mål. Och sitt enda mål. Om hon vill vara något, så är det i detta liv.” (Camus 1947:103). Han upphöjer den absurda människan genom att tillägga att ”[d]en absurda och gudlösa världen befolkas av människor, som tänker klart och inte hoppas längre” (Camus 1947:107). Han lägger till de hoppfulla orden att ”upptäckten av livets absurditet ger människan anledning att hänsynslöst slunga sig in i livet” (Camus 1947:134) och avrundar med att säga ”Lyckan och absurditeten är barn av samma jord. De är oskiljaktiga.” (Camus 1947:140)

Camus menar alltså att det är genom att omfamna livets absurditeter som vi finner livets sanna värde, skapar möjlighet att tänka klart och uppnår lycka.

Diskussion

Utifrån den generella definitionen kan jag förstå att Camus hamnar inom genren existentialism, men samtidigt upplever jag det som att Camus har ett bredare spektrum i sitt resonemang än enbart en diskussion kring individens självmedvetenhet och reflektion.

Camus diskuterar, likt existentialismen, mötet mellan individen och världen. Camus menar på att det är i detta möte, i länken, mellan individen och världen som det absurda uppstår. Detta dialektiska förhållande mellan världen och individen tycks vara den största likheter mellan Camus och existentialismen. Även individens egen självmedvetenhet och reflektioner är en viktig del i Myten om Sisyfos (1947), vilket också är en viktig del inom existentialismen.

Existentialismen tycks ha en starkare betoning på det individuell meningsskapandet, medan Camus menar på att det inte finns någon mening. Även värden diskuteras av såväl Camus som existentialismen, men Camus betonar en att den sanna absurda människan inte tillägnar sig några värden. Camus talar även om individens egna ”spontana” bidrag och möjligheten till att uppnå en individuell frihet (Camus 1947:74, 98), något om också syns inom existentialismen.

Jag kan inte säga att det är helt fel att definiera Camus som existentialism, men jag kan även förstå att han motsatte sig en sådan etikett då hans diskussion i Myten om Sisyfos (1947) är mer mångbottnad än så. Själv skulle jag nog inte sätta etiketten existentialist på Camus utifrån det jag läst i Myten om Sisyfos, just för att jag inte känner att det finns en stark betoning på individen och individens subjektiva upplevelse av världen, vilket jag känner att existentialismen har. Individen tycks ha en något underordnad roll i Myten om Sisyfos. Hos Camus får såväl val som värden och individuell autenticitet få stå undan för absurditeten i allt.

Referenslista

Camus, Albert (1947). Myten om Sisyfos. Stockholm: Bonnier
Köp boken: Bokbörsen

Crowell, Steven (2010). Existentialism. The Stanford Encyclopedia of Philosophy. (Winter 2010 Edition).

http://plato.stanford.edu/entries/existentialism/ [Hämtad 2014-04-21]