Utdrag ur Att ha eller att vara? av Erich Fromm

”Studenter vars liv präglas av ägandet, lyssnar på en föreläsning, hör orden och förstår den

logiska strukturen och innebörden, skriver så gott de kan ner varje ord i sina anteckningsböcker, så att de senare kan lära sig anteckningarna utantill och på så sätt klara examen. Men

innehållet blir inte en del av deras individuella tankesystem, och kan alltså inte berika och

vidga det. I stället formar de de ord de hör, till fasta tankegrupper eller hela teorier, som de

sedan kan lagra. Studenterna och innehållet i föreläsningarna förblir främlingar för varandra,

fastän varje student har blivit ägare av en samling påståenden som gjorts av någon annan

(som antingen själv skapat dem eller tagit över dem från någon annan källa).

Studenter i denna kategori har bara ett syfte: att hålla fast vid vad de »lärt« sig, antingen genom att gnugga det hårt in i minnet eller genom att omsorgsfullt spara sina anteckningar. De behöver inte skapa något nytt, tvärtom blir ägandetypens individer ganska oroade a nya tankar och idéer inom deras ämne, därför att det nya ifrågasätter riktigheten av den fasta informationsmassan som de redan har. För den som förhåller sig till omvärlden på ett ägandetypiskt sätt är sådana tankar skrämmande som inte med lätthet kan gripas och fastslås – precis som allt annat som växer och förändras och alltså inte är under kontroll.

Inlärningsprocessen har e helt annan kvalitet för de studenter som lever i varandets livsform. Till att börja med går de inte till kursföreläsningarna, inte ens till den första, som oskrivna blad. De har på förhand tänkt över de problem som föreläsningarna handlar om och har redan för sig själv formulerat vissa frågeställningar. De har sysslat med ämnet och det intresserar dem. I stället för att passivt anamma ord och tankar, lyssnar de, de hör, och framförallt kan de ta emot och reagera på ett aktivt, produktivt sätt. Det som de lyssnar till, stimulerar deras egna tankeprocesser. De kommer på nya frågor, nya tankar, nya perspektiv. Deras lyssnande är en levande process. De lyssnar med intresse, hör vad föreläsaren säger och blir spontant upplivade av vad de hör. Detta är inte att bara förvärva kunskaper som de kan ta med sig hem och lära utantill. Var och en av dem har påverkats och förändrats: var och en är annorlunda efter föreläsningen. Naturligtvis kan denna form av inlärning komma till stånd endast om föreläsningen kommer med stimulerande material. Tomt prat kan man inte reagera på enligt varande-principen, och under sådana omständigheter kan studenterna i denna kategori finna det bäst att inte alls lyssna utan koncentrera sig på egna tankar.

Jag skall bara i förbigående fästa uppmärksamheten vid ordet »intresse«, som i nutida språkbruk blivit blekt och urvattnat. Dess egentliga mening framgår av dess latinska rot, intresse, »att vara i eller ibland något«, alltså ett aktivt intresse.” (Fromm 2003:55-57)

Fromm, Erich (2003). Att ha eller att vara?. 4. utg. Stockholm: Natur och kultur

Köp boken: Adlibris | Bokia | Bokus